MARCUS MÜTZELL

Jag kunde titta mig i spegeln hur länge som helst. Drunkna i bilden av mig själv och ha timmar långa samtal om ingenting som betyder något. Hur någonting man ens lägger ner sin tid i att diskutera inte kan betyda något brukade jag och jag också grubbla över, men vi kom fram till att det var bäst att inte tänka så mycket. Det mest fantastiska med spegeln var att den hade ett djup som kändes spännande, det var som en annan dimension där allt fanns och var på något sätt bakochfram fast ändå så mycket mer rättvänt. Metallen såg inte lika kall ut och det faktum att allt i spegeln var utom räckhåll gjorde det mycket mer intressant och åtråvärt och mystiskt. Det var en dag i september. Eller det kändes som en septemberdag i allafall, när alla löv på träden har olika färg och solen skiner starkare än någonsin. Hursomhelst, jag stod och beundrade spegeln och diskuterade med mig om Fröken Hjärtlös skulle komma på besök idag när det var så fint. Jag och jag övade oss på stillsamma vackra dialoger som vi skulle ha med henne och jag försökte komma ihåg några vackra fraser från en pjäs av Shakespeare jag sett någongång för åratal sedan. Jag ville så gärna att hon skulle komma på besök så jag bestämde mig för att jag inte skulle röra mig före det att hon kom. Det kan tyckas ologiskt att i timmar stå blixt stilla, men jag tror att det fungerade mer som ett test att hon väntade så länge med att komma, för fyra timmar senare, efter det att diverse obetydande varelser varit inne och pockat på min uppmärksamhet, visade det sig att lönen för min beslutsamhet att vara förstenad till hennes ankomst betalade sig. Hon uppenbarade sig med sina gnistrande ögon och sitt fantastiska leende i högra delen av spegeln, och jag såg på henne med lättnad genom spegelbilden.

"Hur mår du vännen?"

"Fantastiskt", svarade jag, utan att se  på hennes fysiska jag utan med blicken i spegeln. Mina fingrar svepte över hennes läppar och kinder utan att vidröra dem. Mina vackra dialoger var av ringa betydelse då hennes skönhet och värme inte kunde mäta sig med ord.

Hon försvann ur mitt blickfång och jag kunde höra hur hon bäddade min säng och dammade av fönsterbrädan. Jag stod kvar vid spegeln tills dess att hon hade gått och sen lade jag mig med lättnad på den nybäddade sängen och fantiserade om hur Fröken Hjärtlös såg ut när hon med sina perfekta händer strök överkastet så det skulle vara alldeles slätt för min skulle. Tillochmed i spegeln var hon det vackraste jag sett. Hon var den vackraste av alla dialoger.