solution, stavas det så?
Jag borde verkligen börja med mitt historia-arbete nu känner jag. Verkligen. Men jag vill inte, jag orkar inte och jag bryr mig faktiskt inte (eller jo. kanske lite). Okej jag bryr mig. Men det finns faktiskt gränser för hur mycket en man på 17 år klarar av på en och samma vecka. Det har varit så mycket, viserligen mycket roligt - fortfarande mycket dock. Japp. Och jag känner att jag nog kan börja med det imorgon, eller på söndag. Det är ju flera dagar kvar tills den lilla uppgiften (JÄTTEUPPGIFTENOMISRAELPALESTINAKONFLIKTEN!) ska vara inlämnad.
Idag var jag i allafall jätteduktig. Appropå skolan alltså. Mitt på morgonen vaknade jag av min mobil som jag hatar lika mycket varje morgon och kom fram till att jag inte alls gjorde teaterdagboken som jag svor att jag skulle göra igår kväll. Så, jag offrade min sovmorgon. Ja, JAG OFFRADE MIN SOVMORGON och åkte in till vårat fina lilla bibliotek och skrev ner den lilla dagboken och lämnade in den. Men jag vet helt seriöst inte hur den här historian ska lösa sig. Mucho svåra grejer.
Jag har hört att det är på gymnasiet man lär sig att tänka "det löser sig nog."
Och helt plötsligt börjar jag fatta vad de menar.
Någonstan inuti mig känner jag hur min kropp skriker "jag vill ha lite kaffe!" Och med tanke på min det-löser-sig-nog-strategi ska jag bjuda min mamma på lite fika, trots att vi redan har fikat en gång idag - i solen. I solskenet, den stora gula däruppe. Jag gillar solen. Särskilt när den gör mig brun.
Idag var jag i allafall jätteduktig. Appropå skolan alltså. Mitt på morgonen vaknade jag av min mobil som jag hatar lika mycket varje morgon och kom fram till att jag inte alls gjorde teaterdagboken som jag svor att jag skulle göra igår kväll. Så, jag offrade min sovmorgon. Ja, JAG OFFRADE MIN SOVMORGON och åkte in till vårat fina lilla bibliotek och skrev ner den lilla dagboken och lämnade in den. Men jag vet helt seriöst inte hur den här historian ska lösa sig. Mucho svåra grejer.
Jag har hört att det är på gymnasiet man lär sig att tänka "det löser sig nog."
Och helt plötsligt börjar jag fatta vad de menar.
Någonstan inuti mig känner jag hur min kropp skriker "jag vill ha lite kaffe!" Och med tanke på min det-löser-sig-nog-strategi ska jag bjuda min mamma på lite fika, trots att vi redan har fikat en gång idag - i solen. I solskenet, den stora gula däruppe. Jag gillar solen. Särskilt när den gör mig brun.
Kommentarer
Trackback
