MARCUS MÜTZELL

Ibland undrar jag om människor klamrar sig fast vid saker som inte finns längre. Minnen, lukter, fotografier. Stillbilder av vår första kyss. Det är så lätt, så lätt men ändå så förbannat svårt att stanna tiden - inte hela världen, bara hjärtat. Låt mig vara olyckligt kär bara en dag till, snälla. För när man läker, visst är det samma sak som att släppa taget, glömma, aska? Är det samma sak som att glömma oss? Jag säger ju att jag vill gå vidare, släppa in någon ny, dela en pommes frites på donken med ett nytt leende. Men tänk om jag glömmer dig, det vi hade, det vi var och hur fantastiskt snygga vi var den där sommaren då alla sånger handlade om oss och vi åt gamla popcorn till frukost och du rökte och du var så jävla vacker. Tänk om jag glömmer det när jag faller handlöst förälskad för någon annan som inte luktar precis som du och som inte gillar popcorn.

Ibland undrar jag om människor klamrar sig fast vid saker som inte finns längre, för tänk om jag blir ensam, ingen olycklig kärlek, inga hjärtesorger och ingen nyförälskelse. Det är så lätt, så lätt men ändå så förbannat svårt att starta om motorerna, ladda om, födas på nytt. Pumpa igång hjärtat igen. Tänk om det bara blir jag. Kvar. Ensam. Ingen olycklig kärlek. Inga hjärtesorger. Ingen nyförälskelse.

Bara jag.