MARCUS MÜTZELL

Och i samma stund som hennes röst tystnade tystnade hela hans essens. Det var som att den där glöden svalnade, ljuset som han aldrig riktigt sett såg han och lika fort försvann det igen. I och med dessa förändringar, både tystnaden och ljusskiftningen, tappade han luktsinnet denna mikrosekund och det kändes som en chock när blodet droppade ner på hans bleka kropp. Mina händer mot ditt hjärta och inget händer. Fröken Hjärtlös? Eller kan det vara så att han tappat allt vad känsel innebär och att hans händer numera är kalla som is? Var det därför han var så blek?

Allt var perfekt uppstält på bordet. Det var centimeterexakt. För att dölja kaoset. Han tog tag i duken och slet ner den och allt som stod på, ner på golvet. Vasen gick sönder, papper flög runt. Han fortsatte stöka ner, riva runt, skapa mer kaos. När skulle lugnet infinna sig? Fröken Hjärtlös? Hon tittade på honom med trasiga ögon och bad honom förstå. Jag förstår svarade han, utan att förstå någonting. Han lade sig på golvet och tittade upp i det vita taket, omgiven av de vita väggarna och möbler av stål, händer av stål, hjärta av stål. Är det mig det är fel på? frågade han Fröken Hjärtlös. Han kände hur de trasiga ögonen tittade på honom igen, nu med en falsk ärlighet, alltså en väl grundad mycket genomtänkt lögn. Ja det är dig det är fel på, svarade hon. Han låtsades som att han inte hörde och kände hur hans hjärta brast. Snälla Fröken Hjärtlös, kan ni sopa upp spillrorna från mitt brustna hjärta? Jag gör det sen vännen, sov nu. Sen gick hon. I blodet rann hjärtat ut över hela honom och färgade världen röd, kärlekens färg. Och i och med att han slöt sina ögon stängde han av tiden.